Kvarndala

Kulturhistoriska Förening

Klagshamns Historia

Industri-epoken 1880-1938

Önskas fler foto ?

Du hittar mängder i vår databas !

Tygelsjö och Västra Klagstorp var två grannförsamlingar i Oxie Härad. Församlingarna bildade ett

 

pastorat. Kyrkorna låg, som idag, i de östra delarna, med bysamfälligheten runt omkring sig.

 

Jämsides sträckte sig de båda långsmala socknarna mot väster och Öresund. Mellan kyrkbyarna och

 

sundet låg gårdarna utspridda mellan bördiga åkrar. Längts i väster bredde strandmarken ut sig

 

indelad i långsmala remsor, där varje gård ägde sin del. Från öster till väster gick vägar, som förband

 

kyrkbyarna med strandmarken. I öster fanns landsvägen till Malmö. Någon väg till Limhamn började

 

inte lagshamns Historia

 

Någon gång i slutet av 1800-talet blev bonden Lars Hermodsson uppmärksammad på att det fanns gott

 

om kalk på markerna som kunde omsättas i pengar och ge gott om arbetstillfällen. Kalk hade tidigare

 

använts till husbehov för jordförbättring etc och brändes på ett enkelt sätt, men nu talades det om

 

kalkbrytning i större skala.

 

Ca 1880 startade kalkbrytningen och då grävdes det första kalkbrottet eller den s k kalkgraven som

 

idag är känt som ”lilla” kalkbrottet. Företaget fick namnet Klagstorps Kalkbruk och blev traktens

 

första industriella verksamhet. Kalkprodukterna forslades med häst och vagn till järnvägsstationen i

 

Tygelsjö. På vintern fick man skifta till släde. Från Tygelsjö forslades produkterna vidare till Malmö

 

och Trelleborg för vidare befordran till andra delar av landet.

 

Det räckte inte med att gräva ett kalkbrott utan nu byggde Lars och hans söner även en kalkugn för att

 

rationellt kunna bränna kalken. Nils, en av sönerna blev förman för ugnen.

 

1891-1892

 

Det uppstod problem med transporterna till Tygelsjö och det blev inte bättre av att Tygelsjöborna

 

trilskades med att inte hålla vägen i körbart skick. Det skulle behövas en järnväg mellan Klagshamn och

 

Tygelsjö och en hamn för utskeppning av kalken med båt. Kusten längs Öresund var mycket långgrund och

 

djupet var inte farbart förrän några kilometer ut i sundet. Men ett förslag på en lastbrygga långt ut i

 

vattnet, varifrån man kunde lasta och lossa skutor presenterades 1892. En järnväg skulle också anläggas

 

på bryggan och fortsätta upp till Tygelsjö och därmed skulle företagets transportproblem lösas. Det var

 

stora planer och Lars, med sönerna Anders, som skötte administration och försäljning och Nils, som

 

skötte kalkugnen hade dock inga möjligheter att realisera planerna.

 

1896

 

Rörelsen hade 16 anställda, när det såldes till Faxe kalkbrud i Danmark. För det danska företaget pas

 

sade det att ha en parallellverksamhet på svenska sidan sundet. Men förslaget på en lastbrygga ut i

 

sundet ansågs inte räcka. Att muddra upp en hamn och anlägga en udde ut i sundet för järnvägen ansågs

 

nödvändigt. Kalkbrytningen skulle utökas och ytterligare kalkugn byggas. Detta betydde också att fler

 

arbetare måste anställas.

 

1897

 

Nytt namn på företaget blev Klagstorps Kalkbrotts AB. Stora förändringar skedde, en bredspårig

 

järnväg byggdes och arbetet med hamnen påbörjades och en ringugn byggdes. Vid bygget av udden

 

användes avfallet från kalkbrottet. Ett nytt kalkbrott (”stora” kalkbrottet) hade öppnats, men avfallet

 

från detta räckte ändå inte till utan man fick kungligt tillstånd att plocka upp stora stenar från

 

havsbotten.

 

Nu kom också många arbetare till bygden från alla håll i landet. Eftersom det mest var ungkarlar som

 

flyttade hit, var bostadsproblemen inte så stora. Bondgårdarna tog emot hyresgäster, liksom de som

 

hade egna hus. Där kunde arbetarna få husrum och delta i familjens måltider för några kronor i veckan.

 

Förtjänsten för en veckas arbete var inte mer än en tia eller mindre. Företaget byggde också

 

arbetarbostäder, med rum och kök i bottenvåningen och ett rum på vinden. Där kunde fyra-fem man bo

 

tillsammans och laga mat själva. Annars kunde de äta på pensionat.

 

1898

 

Järnvägen invigdes och station såväl som samhälle döptes till Klagshamn, vilket är förleden Klags efter

 

Klagstorp och efterleden hamn, alltså Klagstorps hamn.

 

Nu insåg direktionen i Danmark att företaget inte gav det ekonomiska utbyte man tänkt sig och

 

investeringarna hade tärt på tillgångarna. Därför såg man en utväg i att sänka kostnaderna och då i

 

första hand lönerna. En sänkning med 25 % beslöts. Detta slog ner som en bomb bland arbetarna och en

 

fackförening bildades och arbetarna gick för första gången ut i strejk.

 

1899-1901

 

Faxe Kalkbrud avvecklade sitt ägande. Det blev byggmästare C L Müller och skeppsredare Sigurd

 

Hedberg, båda från Malmö som blev nya ägare. De båda kompanjonerna hade andra affärsverksamheter i

 

Malmö och var gamla vänner och på Müllers kontor på Stora Nygatan i Malmö planerades den nya

 

cementfabriken i Klagshamn.

 

Kalkbrottet utvidgades både på djupet och bredden och där slet arbetarna med att gräva upp kalk-

 

stenen. I sommarhetta såväl som vinterkyla arbetade de med hacka, spett, spade och skyffel och grävde

 

bit för bit till det som så småningom blev ett stort kalkbrott. Ca 130 man var vid den här tiden anställda.

 

Av biprodukten flinta byggdes stationshuset och arbetarbostäder. Faxe hade strax innan försäljningen

 

anställt den danskfödde Julius Gad som platschef. Han kom från en anställning i Blekinge och var hemma

 

i bergshantering. Han fortsatte nu som disponent under de nya ägarna, som själva bara sporadiskt

 

besökte Klagshamn.

 

Disponent Gad blev en legendarisk figur, som satte sin prägel på händelserna i Klagshamn. Han var kunnig,

 

driftig, rationell och arbetsam med ett skiftande humör. Han ställdes också inför många strider och

 

konflikter.

 

När fabriken skulle byggas behövde murarna hantlangare och deras lönekrav framställdes genom

 

fackföreningen. Müller var av uppfattningen att det bara var yrkesarbetare som kunde tillhöra

 

fackförening. Hantlangarna gick ut i strejk och Gad fick i uppdrag att ta folk från kalkbrottet i stället.

 

Detta gick dock inte kalkbrottsarbetarna med på. Strejkbrytare värvades, men dessa vägrade murarna

 

arbeta med. Då utlystes lockout.

 

1902

 

En lång och segsliten konflikt utbröt. Det rörde sig om rätten att tillhöra en fackförening. Man lyckades

 

få tag på tillräckligt med strejkbrytare för att arbetet med fabriksbygget kunde fortskrida, trots att

 

kvaliteten på arbetet inte alltid blev den bästa. Ofta visste inte de nyanlända strejkbrytarna om kon-

 

flikten, men informerades av de friställda arbetarna. De nyanlända hade fått fri resa till Klagshamn, men

 

fick själva betala återresan om de inte ville stanna som strejkbrytare. Det hände då att fackföreningen

 

betalade hemresan.

 

Så småningom löstes konflikten och arbetarna fick behålla sin föreningsrätt. När fabriken stod färdig

 

kunde Klagshamn ståta med en av Europas modernaste cementfabriker för leverans av Portlandcement

 

till kunder över hela världen.

 

1903

 

Den 25 april detta år invigdes fabriken. På järnvägsperrongen spelade en mässingsorkester när de

 

prominenta gästerna anlände. Det var representanter för Malmö stadsfullmäktige, Malmös förvaltningar,

 

järnväg, hamn etc. Där var också industrirepresentanter, köpmän, byggmästare och journalister.

 

Deltagarna bjöds på förfriskningar och vid återkomsten till Malmö bjöds på festmåltid på Grand

 

Restaurang Hippodromen.

 

Nu hade arbetsstyrkan ökat till ca 300 personer. Det bildades familjer och barnafödandet ökade. Det

 

byggdes nya bostäder, skolor och sjukhus.

 

Bolaget fick också behov av nya byggnader. Ett nytt kontor byggdes norr om nuvarande Badvägen. Det

 

togs i bruk 1905. En villa med stor trädgård byggdes som tjänstebostad till disponent Gad i närheten av

 

järnvägsstationen. Ett hotell uppfördes där gäster och besökande kunde bo och där man kunde

 

representera. En källarmästare ansälldes, som med sin familj tog hand om krögeriet. I hotellet fanns

 

också en ”bakficka”, där man för en billig peng kunde få en bit mat och en sup. På Månsans krog, som

 

funnits sen tidigare, kunde enkelt folk slå runt.

 

1904

 

Klagshamns andel av den svenska cementmarknaden var nu 17 % av den totalt produktionen.

 

1906

 

Detta år uppfördes en röd träbyggnad, där man tillverkade råsprit. Det blev ytterligare en fabrik i

 

samhället med stickspår till järnvägsstationen. Produktionen av sprit lades så småningom ner och bestod i

 

stället av jäst och under 1940-talet även av surkål. Fabriken, belägen där nu Strandskolan ligger blev i

 

början av 1970-talet övningsobjekt för Malmö Brandkår och brann ner till grunden.

 

Detta år uppfördes också en kalksandstensfabrik på norra sidan av hamnområdet. Tillverkningen av

 

kalksandsten upphörde under andra halvan av 1920-talet.

 

1907

 

Året präglades av stagnation och arbetsbrist. Bröllopen blev många eftersom gifta arbetare fick

 

förmånen att stanna kvar. Klagshamns Folkets hus invigdes.

 

1908

 

I Malmö hamn sprängdes logementsfartyget Amalthea, på vilket engelska strejkbrytare var inhysta och

 

en strejkbrytare dödades. Dådet utfördes av Anton Nilsson, Algot Rosberg och Alfred Stern, som alla

 

dömdes. Dynamiten som användes hade stulits i sprängämnesförrådet i Klagshamn. Förrådet var beläget

 

på strandängarna väster om nuvarande Lagunavägen, där det idag fortfarande finns rester av byggnaden.

 

1909

 

Storstrejk och lockout! Snart stod i stort sett hela landet stilla. På sommaren nådde strejken Klagshamn

 

och landsfiskalen med två ridande poliser avpatrullerade samhällets vägar.

 

Arbetarna höll strejkmöte varje dag i Folkets hus. Alla fackförbund var inblandade och det fanns en rik

 

samling av fackföreningar i Klagshamn. Så småningom återgick allt till det vanliga och någon sänkning av

 

lönerna blev det inte.

 

1910

 

Detta år började vägen mellan Klagshamn och Limhamn byggas.

 

1911

 

En oljefabrik anlades i hamnen. Den skyddande betongmuren finns ännu kvar. Efter en femårsperiod

 

flyttades rörelsen till Danmark.

 

1912

 

Första bussen, med järnhjul, trafikerade den färdigställda vägen till Limhamn.

 

 

1915

 

Piren i hamnen breddades till 20 m och hade plats för både dubbelt järnvägspår och väg.

 

Hamnen muddrades till 5,1 m djup.

 

1916

 

Produktionskapaciteten i cementfabriken ökades i och med att två ugnar förlängdes till 30 m.

 

1918

 

Midsommarafton detta år brann cementpackningsladan ner till grunden. En ny byggdes, liksom de två

 

stora cementsilos som blev fabrikssilhuetter och finns kvar i dag. Kostnaden för silosarna var 40.000 kr.

 

Detta år avled en av ägarna, skeppsredaren Sigurd Hedberg.

 

1920

 

Den andre ägaren lämnade bolaget, vilket medförde att även platschefen Julius Gad lämnade bolaget och

 

flyttade. Göteborgs Bank blev ny intressent och tillsatte Ivan Olsson som ny direktör.

 

1922

 

Företaget omorganiserade och bytte namn till Klagshamns Cementverks AB. Till direktör och platschef

 

utsågs överingenjör Axel Edgren.

 

1923-1924

 

Den värsta efterkrigstiden hade ebbat ut och man började komma i normala levnadsbanor. Många satsade

 

på egna hus och området längs Möllevägen och väster om Klagshamnsvägen växte upp.

 

Den tredje fabriken på hamnen byggdes, där man tillverkade gasbetong, ett nytt byggmaterial.

 

Tillverkningen var igång under knappa tio år.

 

1929

 

Under 1920-talet producerades 40-50 tusen ton cementklinker per år. 1929 inleddes en ny storsatsning

 

för att stärka och klara konkurrensen. En ny ugn, 82 meter lång, anlades plus ny cement- och kol-

 

kvarnsanläggning. Förbättringarna fick dock icke avsedd effekt, utan man tvingades inleda

 

förhandlingar med Skånska Cement AB.

 

1930

 

Den ekonomiska situationen förvärrades och bolaget kunde inte klara sig av egen kraft. Göteborgs Bank

 

tillsammans med Skandinaviska Kredit AB intecknade nu egendomar, hamn, kalkbrott och fabrik för 2,5

 

miljoner och dessutom lösegendom för 1,5 miljoner. Det blev inte mycket bättre av att landet redan vid

 

årsskiftet 1930-31 drabbades av en ny kris, vilken gjorde att byggandet och därmed

 

cementförbrukningen minskade.

 

1931-1933

 

Konkurrensen från utlandet ökade.

 

1934

 

Den 28 april övertog Skånska Cement AB rätten att nyttja Klagshamns Cementverks fastigheter. Syftet

 

var i första hand att lägga ner rörelsen.

 

En kommitté med två arbetstagarrepresentanter och två ledamöter från kommunfullmäktige tillsattes.

 

I maj 1934 uppvaktades direktionen i Göteborgs Bank och dagen före Cementbolagets bolagsstämma,

 

sammanträffade den tillsatta kommittén med bolagsstyrelsens ledamöter. Kommittén beslöt att

 

uppvakta Länsstyrelsen och socialminister Gustav Möller.

 

Genom ett regeringsingripande i september utlovades fortsatt drift 3-5 år med successivt minskad

 

arbetsstyrka. Cementtillverkningen lades ner, men kalkbrytningen ökades och skiftarbete infördes.

 

1938

 

Nu var det oåterkalleligt slut med cement- och kalkindustrin i Klagshamn Hela driften lades ner och en

 

industriepok var slut.